Det nya landet

Vägen är lång

Den försvinner över krönet…

där den tar slut

Här börjar ingen mans land

Jag är ingen man…

och detta är inte mitt land

Vägen börjar där borta igen

Men där är någon annan mans land

Jag får slåss eller fredsförhandla

Jag är ju både vild och lugn

Kludd

Jag är ensam

Min värld är svart

Jag är osynlig

Jag är ett spöke

Jag hemsöker mig själv…

men ingen blir rädd

Jag är av stjärndamm gjord…

men ingen förstår

Vårsymfoni

Jag vandrar längs en grusig landsväg en sen maj eftermiddag. Vädret är underbart och solen skiner upp temperaturen mot 15 grader, jag ångrar nästan att jag tog med mig jackan. Trädkronorna gungar i den lugna vårbrisen där fåglar sitter och sjunger vackra vårvisor. Jag kan höra och känna allt. I en hage längs vägen leker några små barn med några får. En tanke ställer mig den klassiska frågan: ”får får får?” Jag funderar en stund men min blick lyckas inte fånga några små lamm. Så antagligen inte.

Barnen är tre; en pojke och två flickor. De ser ut som om de går i början av lågstadiet. Flickorna sitter och betraktar fåren som bräker vänligt ått dem. Pojken har just retat upp ett av fåren som kommer jagandes efter honom. ”Får är inte farliga”, säger en av flickorna. Fåret bara driver med honom.

Under det korta ögonblicket som jag passerar dom, ser jag det oskuldsfulla i dom. Det oskyldiga som också en gång var jag. Allt känner jag genom ögonvrån. Plötsligt så har jag passerat dom och jag ser dom inte längre, märkligt vad ett ögonblicksintryck kan få en att minnas.

Landsvägen är lång och det är en bit kvar tills jag kommer hem. Mina ben är ansträngda efter en lång prommenad, tänk jag visste inte att man kunde bli så här trött av att gå? Men egentligen så är det inte jobbigt. Det underbara vårvädret och den glada vårsolen piggar för en lite stund upp mitt inre skam- hjärte jag.

Fåglarnas sång i träden i takt med vindens bris är som klassisk musik för själen. Stråkar och blåsinstrument, bättre kan det inte låta. Jag har inte kunnat slappna av och känna mig så här lugn på länge. Jag älskar denna tid på året för att den ger mig hopp och vårkänslor. Jag känner mig lättare i både kropp och själ. Den tjocka isen i mig har jag brytit och min vinterjacka behöver inte skydda mig mot den bittra kölden längre. Jag kan säga för en gångs skull att jag mår bra och känner mig glad.

Jag kan inte hata hösten och vintern, men det finns något speciellt över både sen vår och tidig sommar som inte någon av dem har. Nämligen att känslan av hopp inte känns underlägsen.

Stjärndamm

Jag brukar drömma väldigt ofta. När jag drömmer ser jag min framtid uppe bland stjärnorna; där alla andra världar dessutom finns.

En dröm är en önskan som kommer ända inifrån hjärtat och själen, en seriös dröm alltså och ingen oseriös. Det speglar ett behov som inte finns. Man önskar att man hade det som i drömmen så som alla människor gör. Det är ju alltid så att vi kräver och vill ha det vi redan inte har, för att sedan vara precis lika missnöjda igen som när vi inte hade det vi ville ha. vi människor är ju omättliga och det är resultatet av våra drömmar. Vi ångrar dessutom och vill kunna vrida och vända tillbaka klockan eller kanske även framåt beroende på var våra drömmar bottnar.

Jag tror att det är viktigt att i detta begäret efter nytt och gamalt ändå känna en balans i tillvaron; att man är hyffsat nöjd men att det skulle kunna bli lite bättre.
Appropå stärnor och himlar: Visst är världen fantastisk! Kolla bara upp i himlen, Vi ser de andra världarna precis som dom kan se oss. Stjärnorna måste vara våra drömmar, eftersom vi ju alltid drömmer om andra världar; och det mest underbaraste som kan hända är ju när en dröm slår in. Ingenting stärker ett självförtroende så mycket som medgång bort från motgången. Jag tror att en sådan besvarad dröm är en gåva från en annan stjärna och värld. Svaret når oss som ljus och stjärndamm efter efter en lång lång tid av väntan.

Stjärndammet torkar in i våra själar i ljus och så länge ingen borstar bort det så lever vi i medgång. Stjärndamm är magiskt stoft som ger oss klarhet och insikt genom drömmar om andra världar.

Nyss läst

”Någon står med sänkt huvud vid kajens vatten,

målar bilder från framtiden och viskar sådana förlegade saker

som att det är en chans på två tusen år

att någon är mäktig att gå på vatten”

Självbekännelser

Jag lever i en värld som bara är min egen där jag är isolerad från omvärlden. Jag känner mig som en åskådare när jag ser på när alla andra människor lever sina liv. Det känns som om jag lever mitt liv i mig själv och inte genom andra, som så många andra gör. Det gör mig unik men till dit hör också ensamhet.

Jag inbillar mig alltid att jag är så stark. Jag är som mannen bakom myten om att ensam är stark; men egentligen är det bara en kall image. Egentligen är jag väldigt svag. Jag är naiv och blåögd, trots att mina ögon inte är blåa. Jag målar upp myter om mig själv tills jag själv börjar tvivla. Jag sätter upp höga krav som jag aldrig lyckas leva upp till. Jag lever i tron om att allt kommer ordna sig så småningom. Men egentligen så handlar det bara om att jag skjuter upp mitt liv tills imorgon och sedan till i över morgon, villkorslöst. Ingenting kommer ordna sig så småning om på det sättet.

Jag är ledsen och deprimerad nästan jämt; men inte negativt som många gjort sin bild av deppighet. Jag har lärt mig att leva med min sorg till den graden att jag blivit kompis med mina egna demoner. Jag har tillsammans med dem inombords gråtit genom regn och solsken, med en bottenlös skam som fyller upp mitt hjärta till bredden. Det är därför jag aldrig lyckas göra något åt det. Jag skäms för att visa mig svag, som så många andra också gör. Men jag erkänner i alla fall lite här på min blogg för min egen skull. Därmed tar jag ett steg som inte varenda kotte gör som känner skam. Somliga förblir inåtvända och jag hoppas att jag inte blir en av dom. Jag är svag men fortfarande stark nog att inte börja använda sprit eller droger, men vem vet när mitt psyke inte pallar mer?

Jag har deppat sönder många gånger, så många att jag tappat räkningen. Det har fått mig att känna spontan glädje ibland. Tillsammans med mina demoner har jag kunnat festa och må bra av att må dåligt; vara glad och le ändå. Men oftast till ingenting som varit en illusion.

Källorna till denna glädje har oftast varit genom musik och litteratur. Alltså inte sprit och droger än i alla fall. Men musiken har handlat om att dricka och ta droger för att må bra och litteraturen detsamma.

Jag brukar beröras av andra människors personliga tragedier. Dom rör vid mitt skam fyllda hjärta och får mig att känna empati med dom. När jag delar och bär deras sorg och skam för en liten stund så blir jag starkare. Det blir som en kick och jag känner mig varm en stund av att inte behöva bära all skit ensam. Att dela med oss av våra erfarenheter och samtidigt även låta våra demoner att leka tillsammans, lättar på våra sinnen. Men när vi släpper taget och går åt skilda håll igen; då lämnas jag åter ensam i mitt mörka hörn. Då blir jag kall igen och svag när jag inte längre betyder något för någon annan som dom betytt för mig. Livet går vidare men jag är fortfarande lika skam fylld.

Jag känner mig alltid så oren på något sätt. Ren är ju ingen någonsin men jag är smutsig på samma sätt. Jag är nedsmutsad av mina tårar efter flera år av tristess; mot min själ och skam fyllda hjärta. Tårarna bränner sönder skalet och plågar allt som finns inuti. Mina tankar funkar likadant fast de bränner ännu värre.

Jag skrev att jag ibland brukar må bra av att må dåligt. Det gjorde jag idag. Jag gjorde det efter att ha varit med för många människor samtidigt, som jag tycker är jobbigt och fyller mitt hjärta med skam. När jag väl lyckades komma undan så hittade jag ett lugnt hörn; ett mörkt hörn där skammen växte upp längs väggarna. I mina händer höll jag en bok med dikter av en stor poet. När jag höll boken så mindes jag vad jag läst i den och kände hur skammen lättade något. Såpass att jag strök mina självmordstankar på kinden och sade ”Älskling vi får skjuta upp detta lite senare, jag tror att jag äntligen hittat ett sätt att bli av med skammen på”. Och för stunden hjälpte det mig och det gör det fortfarande, dagen efteråt. Jag tror att jag hittat inspiration från ingenstans att göra ett nytt försök och ta tag i mitt liv. Antingen lyckas jag eller misslyckas som jag för det mesta nästan alltid gjort. Det är ju nästan bara mitt fel att jag har det som jag har det. Men andra sidan hur kan jag hjälpa att jag är den jag är?

Jag har ju min enda vän, min käraste vän som betyder allt för mig.

Nollor & Magi

Jag befinner mig i en annan värld. I en värld långt bort ifrån poesins och dikternas. Jag befinner mig bland siffror och tal, där ekvationer kräver logik. Där svaren är exakta och allting är relativt. Här finns det bestämda regler för hur allt ska vara, det finns det inte i poesins och dikternas värld.

Jag trivs inte här. Det känns som om man som poet inte borde platsa här. Här handlar frågorna om livets existens om genomsnitt. Om hur miljön ska räddas genom matematiska uträkningar om så och så många utsläpps kvoter. På frågan om guds vara eller icke vara så är alla strängt förnekande, ”vi tror inte på gud vi tror på big bang och materia”. Var tog fantasin vägen? Om den finns så måste de verkligen vara rädda för att visa den. För visst måste väl en siffra kunna hjälpa en att känna också?

Jag som egentligen bor i en värld där det inte finns några exakta svar och lösningar; där marginaler är oändliga, där 1+1 = 3, där ord är språk och inte siffror. Men så använder matematiken bokstäver ändå för att räkna ut svar, jag avskyr det. I matematiken är lagarna orättvisa och diffusa, vem har sagt att det absolut måste vara så där? Måste verkligen E=mc² betyda något för mig när jag själv inte finner någon mening?

I poesins och dikternas värld så finner man svaren på alla frågor inom sig och det är i tankar och inte i siffror. Där finns nästan inga lagar förutom grammatik och stavning men det hör till språk och inte till fantasi.

Jag håller på att somna i en mattebok, en matte kurs funkar bra som kudde om man är trött och uttråkad. jag fattar ju ändå ingenting som den försöker förklara.

Jag kan ju läsa alla ord och skriftliga förklaringar men när det kommer till siffror så blir allt suddigt, allt liksom flyter ihop. Jag lärde mig alfabetet när jag gick på dagis men siffrorna när jag gick på mellanstadiet. Jag brukar att ha svårt med allt som har med siffror att göra; tid och priser på varor, jag förstår inte någonting. Även om jag inte är så dum att jag inte kan hantera pengar eller handla. Egentligen så förstår jag inte vad vi skulle behöva matten till egentligen. Jag kan inte förstå hur siffror och matte ska få mig att förstå livet?

För mig så funkar poesi och filosofi som utmärkta hjälpmedel. Det ger mig svar på en massa existentiella frågor som hjälper mig att förstå min tillvaro lättare. Känslor är så mycket enklare att förklara med ord och fantasi än med siffror Så vad ska vi med siffror till?

Nu skrattar alla matematiker åt mina resonemang förstås. Men så dum är jag inte. Jag är medveten om vilken betydelse matematiken har och haft i samhället, hur människor i stort sett byggt upp det av den. Jag vet att datorn som jag skriver mina blogginlägg på till exempel har en processor som räknar med siffror, nämligen ettor och nollor. Källkod och maskinkod hit och dit men hjälper det mig att förstå mig på kärlek? Nej men det underlättar mitt skrivande som genom det hjälper mig att förstå mig på allt som har med kärlek att göra.

Utan teknik som bygger på matematik hade vi inte levt i detta väl utvecklade, civiliserade informationssamhälle. Vi hade fortfarande vandrat omkring i stenåldern, så egentligen borde jag inte klaga och undra över hurvida matematikens och siffrornas betydelse. Egentligen så beror det nog bara på att jag tycker det är svårt, men också fruktansvärt tråkigt.

Vad vore vi alla skribenter och bloggare utan internet? Jo vi hade fortfarande varit beroende av tidnings och bok förlag för att kunna framföra våra åsikter. Hur mycket svårare hade inte det varit? Genom ny teknik med hjälp av siffror och elektricitet (energi) så kan dessa omvandlas till bokstäver som jag kan skriva och se på en skärm, varför är jag inte tacksam för det? Är det för att jag ser det så självklart?

Själv sitter jag många timmar framför datorn varje dygn, nästan så att jag sover för lite. Jag skriver, spelar spel, laddar ner film och musik. Hur tråkigt hade jag inte haft det utan internet? Men så har ju inte alla tillgång till internet runt om i världen så jag borde inte göra mig så stor i käften.

Så lite som en nolla känner jag mig när jag sover bort timme efter timme och undviker det som jag tycker är svårt. Jag har jättesvårt att förstå mig på siffror och tal men jag klarar mig ganska bra ändå. Men så handlar det om betyg också, jag vill ju i alla fall bli godkänd. Och det önskar jag att jag blir. För sen i framtiden när jag skaffar jobb så kommer jag inte att välja att jobba med något yrke som kräver mattekunskaper på högre nivå. Jag kanske kommer att skriva och då behöver jag aldrig stöta på matte mer. Eftersom då lever jag i poesins och dikternas värld och den världen ligger för alltid långt bort ifrån Matematikens och logikens värld.

Men jag kan inte sluta tänka på om vi hade haft något som kunde ersätta matte och teknik? Då skulle många av världens miljö och hunger problem varit lösta. Vi hade levt i en fredligare värld här på jorden och om poesin kunde omvandlas till ren energi skulle väl vi bemästrat magi istället.

Döden & Liemannen

Dimmorna lägger sig som tjocka täcken över fälten. Mörkret faller lika fort som temperaturen i luften. Gräset är plaskvått så att vatten tränger in i skorna. Liemannen står i sin svarta kappa på toppen av krönet. Han håller sin lie över axeln, bärandes på allt sitt hat. Huvan har han över huvudet för att dölja sitt vrede. Jag kan se honom där han står som en vålnad från en för länge sedan bortglömd värld. Han har inte sett mig än för att han verkar vara så inne i sitt väntande. Jag undrar vem han väntar på och skulle göra om han upptäckte mig? Han ser nästan oförskämt avslappnad ut, som om gud återvänt till jorden och tror att han är ensam.

Plötsligt dyker döden upp som från ingenstans. Han går fram och hälsar liemannen med en handskakning; döden nickar, liemannen står blixt stilla. Sen står de tillsammans sida vid sida i några sekunder innan de ger sig av. Plötsligt försvinner de på andra sidan krönet och jag ser dem inte längre. Hur kunde jag undkomma både döden och liemannen? De verkade tydligen inte intresserade av mig om de såg mig överhuvudtaget? Jag har aldrig varit nära döden eller liemannen förut, det känns nästan magiskt. På nåt vis tror jag de hör samman som bröder. De representerar delar av oss människor tillsammans. Dimmorna har aldrig legat så här tjocka över fälten och jag ligger plaskvåt i gräset.

En dikt som jag hittade bland mina anteckningar

En stjärna faller ner från himlen

I en dröm försöker en man att fånga den

Han faller lika fritt som i en dröm

Han faller som temperaturen ner mot noll

Ingenting spelar längre någon roll

Han har tappat all kontroll

Tid andas på mig

Jag ligger ner i min säng på rygg med huvudet på min kudde. I tystnaden far jag bort i mina tankar. Jag tänker och drömmer stora tankar och drömmar; så stora och farliga att det är bäst om jag håller dem för mig själv.

Jag är tom; tomheten känns som en spegel i taket där jag kan se mig själv som det nervvrak och lik jag är. Jag är ensam; säkert ensammast i världen. Jag kan varken höra eller se någon annan människa. Jag är inåtvänd som en tröja vänd utåin, jag är smutsig och svettig. Jag skulle må bra om jag blev tvättad i tvättmaskin. Sedan skulle jag torkas i torktumlare, där hela min värld skulle snurra runt tills ingenting låg i sin ordning längre. Jag skulle bli helt omtumlad, chockad, rädd och sedan skulle jag ta på mig min rena tröja rätt igen.

Det är så tyst i rummet att jag kan höra tystnaden: idag är den högljudd. Ett svagt sus i mina öron är något som jag alltid hör.

Klockan tickar och jag känner hur varje sekund fyller tystnaden. Det känns som om tiden springer, nästan för fort. Den känns inte som tid. Jag önskar att mina andetag kunde ersätta sekundvisarna. Då skulle tiden röra sig långsammare så att jag fick grepp om den: om jag andades 6 andetag per minut då skulle ju varje minut bli 10 gånger längre isåfall om det ska vara 60 sekunder/60 andetag? På tal om det så hörde jag talas om en kille i USA som höll andan i 17 minuter! I en vattenbassäng. Bildligt talat så måste tiden ha stått stilla för honom. Han överlevde som tur var men tänk om man kunde stoppa tiden?

Skulle det vara som att sluta andas eller bestämma själv hur mycket genom ett slags reglage, skulle man inte dö då tillslut ändå?

Det kanske bara är döden som kan stoppa eller ändra tiden för när man dör så slutar man ju andas och så länge man andas går tiden. Man åldras, blir äldre i samma takt som någon annan bestämmer att man ska göra. Eller så kan man stoppa tiden en lite stund och inte åldras, i ca 17 minuter för längre än så dör man.

Om man inte hade behövt andas så skulle man inte åldras. Då skulle man dö istället men det är ju något vi alla ändå ska göra någon gång. Om man kan dö av att hålla andan, dränka sig själv i en bassäng, hur ska man då med säkerhet kunna överleva och samtidigt ändra eller stoppa tiden?

I en Ingmar Bergman-film så såg jag en mumie som var över 4000 år gammal som andades. Hur är det möjligt att andas så länge? Det ett mysterium. Håller den andan samtidigt månntro och det inte märks? Om man håller andan samtidigt som man andas kanske man lever längre men det låter svårt eftersom jag inte förstår hur isåfall?

Men jag har ingen lust att pröva. Jag behöver andas för hålla mig vid liv och tiden kanske är ett pris jag måste betala för att få det?