Eftervärlden

Jag var pojken som föll ner i det bottenlösa schaktet. Jag föll genom mörker som var lika tjockt som luften var tunn.

I ett fall där jag kunde skåda ljuset högt uppe vid öppningen, där jag föll i av ren klumpighet. Det kändes inte som att falla nedför himlen, som gudarna berättat historier om, för schaktet var som ett rör där det mer kändes som om jag sögs nedåt än föll.

Röret var en meter i diameter, så att jag lätt kunde stryka fingrarna mot dess väggar av glas. Samtidigt som det kändes som om jag var blind, utom när jag tittade uppåt, var det som om jag höll på att sugas ned till helvetet, så långt ifrån min gamla värld som möjligt. Helvetet som sades vara en mörk plats där allt var svart och kallt.

Jag kände hur mörkret blev mörkare och mörkare samtidigt som luften blev tunnare och tunnare. Jag kände hur jag fick allt svårare att andas och att det till slut kändes som om jag sögs ned i ett svart hål. Snart kunde jag inte andas över huvud taget, och då kändes allt som i en virvel, fast utan luft. Ljus pricken där uppe blev också den mindre och mindre, som ett litet obefintligt nålsöga där man kämpar och kämpar för att trä i en tråd, men aldrig lyckas för allt blir så stressigt när det inte går.

Snart var allt svart och hade det inte varit för gravitationen så hade jag svävat omkring i tomt vakuum. Mina tankar rörde sig inte längre i mitt huvud, utan de föll några meter före mig ned mot djupet.

Det var få tankar som fick plats i mitt huvud just då men det jag minns var att jag undrade och var rädd för vad som skulle hända när och om jag landade. Jag undrade om jag skulle slås i bitar eller om jag skulle landa mjukt, kanske något eller någon som skulle ta emot mig med öppna famnar?

Det var då min hjärna inte orkade tänka mer, mitt medvetande slocknade och mina tankar föll i dvala en liten stund som senare gav mig en minneslucka. Jag vet inte vad som hände under tiden mitt medvetande var borta, kanske slutade jag falla? kanske slutade jag leva?

Plötsligt som att vakna upp efter en natts sömn så föll jag inte längre. Jag sögs heller inte ner i en virvel eller svävade i tomt vakuum i ett svart hål. Vad som var ännu bättre var att jag inte hade slagits i bitar, utan att jag stod med båda fötterna mot marken, där jag kände mig starkare än någonsin.

Jag hade kommit till eftervärlden, en värld som var helt ny för mig då men som jag kom att lära känna senare. Jag insåg att detta var portalen till alla de undre världarna som låg så långt ifrån oss alla som tidigare varit på ytan att varken jag eller någon annan kunnat anat någonting.

Det var detta stället som inga andra än de som var här levde i.