737

Jag ångrade inte det där beslutet vi fattade men jag kunde inte undvika att känna nervositet ögonblicken innan vi skulle ge oss av. Vi satt bredvid varandra i ett halvfullt flygplan fastspända i våra säten. För oss båda var detta första gången vi flög.

Jag minns hur jag kände mig som kungen av nervositet och mina hjärtslag slog nästan lika fort som jetmotorerna. Jag mådde så dåligt att jag trodde att allt skulle ta slut, eftersom jag inte kunde sluta tänka på den där >>747<< låten med kent om det där flygplanet som kraschade och alla dog. Men som tur var så hade jag dig vid min sida, du var mer som drottningen av lugn och precis innan jag var nära ett nervöst sammanbrott så tog du min hand och gav mig det där leendet du visste att jag älskade.

Du sade att jag inte behövde vara rädd för att flyga. Samtidigt så började flygvärdinnorna med sina flygsäkerhets danser med berättarröster på både engelska och svenska. Jag sade att det där gör de på gympan och du svarade med att de måste då ha en jävligt trist gympa medan du småflinade lite. Då var det mesta av min nervositet borta och jag log precis som du när vi höll våra händer på armstödet mellan oss.

Så började planet äntligen röra på sig, för att köra ut på startbanan. Någon minut gick och jag vände åter mitt ansikte mot ditt och tryckte i din hand, just för att påkalla din uppmärksamhet som jag så ofta gjorde. Jag log mot dig precis som du log mot mig tidigare. Genom mitt ansiktsuttryck så frågade jag dig om en kyss. Jag såg hur du log ännu ljuvligare nästan lustfyllt och vi förde våra läppar mot varandra. Vi kysste varandra lätt och stilla och då längtade vi verkligen efter att få lämna mark.

Plötsligt tog planet fart och accelererade jetmotorerna tills de lät så högt att de nästan gjorde slut på mina öron. Då var vi äntligen på väg att lämna mark och för några timmar inte befinna oss på jorden längre. Jag blundade och till slut kände jag hur det kändes som om marken tog slut, hur planet plötsligt lutade och det kändes som om vi var på väg uppåt. Då var vi äntligen på väg till våra drömmars plats.

Några minuter följde av fridfull tystnad då vi varken sade något eller rörde oss tills kaptenen och personalen gav oss klartecken att ta av oss säkerhetsbältena. Av ren glädje att äntligen vara på väg så kysste vi varandra igen för att fira att vi äntligen var på väg. Vi var så glada för att vi äntligen lämnat våran gamla hopplösa plastikvärld, där ingen av oss någonsin platsade in. Där allt var så tufft och jobbigt som i ett helvete.

En ny tanke slog mig och jag kände något som jag aldrig känt förut. Jag viskade i ditt öra att jag älskade dig och att jag verkligen insett hur mycket du betytt för mig sedan vi träffades. Jag berättade verkligen om hur tacksam jag var för den gången du räddade mig när jag höll på att tappa balansen på avgrunden till helvetet. Du strök handen genom mitt hår, nedför min kind och hals. Du lutade huvudet mot mitt och höll armen runt min rygg och axel. Du sade till slut att du också räddade mig den där gången vid avgrunden. Så glad hade jag aldrig någonsin känt som efter att du sagt det och då kom vi på att skulle vi vara för alltid.

Som om att verkligheten ville göra sig påmind igen, så bröts vårat heliga tankeögonblick och piloten pratade i sina högtalare igen. Han sade att vi befann oss på 12000- meters höjd och att vi skulle vara framme om två timmar om allt gick bra. Flygvärdinnorna började dela ut tidningar och broschyrer med drinkar man kunde beställa. Snart skulle de köra fram sina mat och drickavagnar genom mittengången. Allt såg ut att vara ren rutin och att de alltid brukade göra såhär under flygfärder.

Du beställde en red bull medan jag beställde en espresso. Vi drack varan dricka och samtidigt såg vi ner genom molnen från vårat fönster att vi precis var på väg att lämna Sverige bakom oss och var på väg ut över Östersjön. Allt såg ut som om resan gick som den skulle och inte ett minsta tecken på problem. När vi druckit klart våra red bull och espresso så slumrade vi till i våra famnar. Vi somnade djupt och vindarna bar oss till sömnen. Sen vaknade vi aldrig mer. Kom vi kanske fram till våra drömmar eller inte?