Duvan som flög genom nålsögat

En vis man satt en gång vid stupet på en klippa och stirrade ner i stormens hav. Vågorna svallade mot berget med en enorm kraft och frustration. Många av dessa vågor var säkert tio meter eller mer i höjd, vilket var tur när berget säkert var minst det dubbla.

Havet var oroligt ikväll och solen nedkrupen under horisonten, bara svagt kvälls ljus var spår av den fridfulla dagen. Natten hade tagit havet i sitt fasta grepp och tagit dit stormen.

För den vise mannen var natten ondskan och våldets tid, en utmärkt tid att slå till när ingen såg. Dagen var godheten och solidaritetens tid, en utmärkt tid att leva och läka alla ondskans spår. Men för mannen så existerade inte tiden, så dag och ljus kunde lika gärna vara natt och mörker, eller tvärtom.

Han var väl medveten om allt våld och alla krig som fanns i världen. Om konflikter mellan olika folkgrupper med olika trosuppfattningar där svaga missförstådda tvingade starka svaga förstådda i krig. Mannen var övertygad om att denna grupp svaga missförstådda var plantor utslagna av ondskans frön, medan de starka svaga förstådda som inte ville ha krig var plantor utslagna av godhetens frön. Han var övertygad om att det hela handlade om en kamp mellan gott och ont. En kamp där alla var tvungna att stå på någons sida. Han
visste personligen inte vilken sida han skulle stå på, eftersom tiden inte existerade för honom och ondska och godhet var element i tiden.

Av någon anledning var det viktigt för människor i världen att känna någons sorts tillhörighet. Att vara en i gänget i en grupp med ett coolt namn. Jargongen var att alla är starkare tillsammans. Vi ska bekämpa ondskan eller godheten som rebeller. Vart tog allt om att ensam är stark vägen egentligen?

De flesta människorna valde att dyka in i något som kallades för grupp mentalitet, något som mannen aldrig varit beroende av. Så han var osäker eftersom det enda erfarenheterna han hade var sådant han hört från vänner och andra människor. Andras erfarenheter tog han alltid med en nypa salt och granskade kritiskt för han ville ju inte luras av svaga missförstådda med endast fördomar. Han visste vad som var rätt eftersom han hade massvis med egna grundläggande principer som gjorde hans liv i hans verklighet. All inspiration han fått genom livet var sådant han tagit in från andra men bearbetat och gjort om till sina egna.

Han hade för det mesta stått för sig själv, ensam och stark. Han var ett unikt exemplar kvarlämnat av en historia som tagit ny vändning. Men eftersom inte tiden existerade för honom så förändrades han inte med historien och tiden, han förändrades på sitt sätt utan tiden.

Och sittandes på sitt stup blickande ut över stormens hav såg han gruppmentaliteten som han aldrig varit någon del av. Men han kände inget hat mot den eftersom han inte kunde avgöra om havet var gott eller ont. Han kunde inte avgöra om stormen var god eller ond trots att ondskan och godheten existerade som symboler inom honom. Men skillnaden var att havet befann sig i tiden, det gjorde inte hans medvetande. Hans kropp befann sig i tiden, det hade ålderstecknen visat tydligt. Hans medvetande däremot fanns inom honom i hans tankar som var skyddade mot tiden. I hans tankar hade han alltid varit samma människa.

Vågorna slog ännu hårdare och högre mot klippan, nästan så att de slog mot honom och var nära att skölja ner honom i havet. I hans tankar var detta ett tecken på att ondskan tagit nya krafter över världen men även också godheten eftersom han inte kunde skilja på dem. Han var dessutom medveten om att ondska och godhet var olika för olika människor. Den ena kanske tyckte något var ont som någon annan tyckte var rätt. Att skilja på rätt och fel var omöjligt i en värld med så många människor med så många olika tankar och värderingar och det var därför han var glad över att han inte kunde skilja på ondska och godhet.

Världen levde antingen i tiden eller i tankarna. Folk valde om de ville leva i tiden eller i tankarna. Han hade i alla fall bestämt sig och det hade han gjort för mycket länge sedan.

Plötsligt genom de gråa molnen kunde han skymta något. Något vitt som flög mot honom. Han blev först rädd men sedan förstod han när hans gamla ögon tillslut såg. En vit fredsduva hade anlänt till honom med ett budskap i näbben. Han läste och förstod direkt. Godheten hade sänt honom ett budskap om att det kanske snart skulle komma en förändring. Kanske skulle stormen lätta, men vad det nu skulle vara bra för när det varken kunde förändra ondskan eller godheten.

Världen var ond men också god och han lät duvan flyga iväg, till där den kommit ifrån. Han följde den genom de gråa molnen och regnet över himlavalvet som var dolt. Ett nålsöga uppenbarade sig på himlen och blev som en blå punkt där den blåa himlen syntes igenom. Han såg duvan flyga igenom det innan det tillslut slöts igen. Nu kunde han inte se den blå himlen längre och nu insåg han något som han undrat över länge. Han förstod att ondska och godhet faktiskt hör ihop som två element som inte behöver vara tid. Hans tankar existerar inte i tiden men det kanske är likadant med tiden? Tiden kanske finns och inte finns. Tiden kanske är osynligt i världen när det enda som syns är gott eller ont?

Han ställde sig upp och vände sig om och vandrade bort från klippan. Då lättade stormen och det lilla nålsögat blev större och snart så skulle himlen vara fylld av vita duvor igen.