Vårsymfoni
maj 26, 2008
Jag vandrar längs en grusig landsväg en sen maj eftermiddag. Vädret är underbart och solen skiner upp temperaturen mot 15 grader, jag ångrar nästan att jag tog med mig jackan. Trädkronorna gungar i den lugna vårbrisen där fåglar sitter och sjunger vackra vårvisor. Jag kan höra och känna allt. I en hage längs vägen leker några små barn med några får. En tanke ställer mig den klassiska frågan: “får får får?” Jag funderar en stund men min blick lyckas inte fånga några små lamm. Så antagligen inte.
Barnen är tre; en pojke och två flickor. De ser ut som om de går i början av lågstadiet. Flickorna sitter och betraktar fåren som bräker vänligt ått dem. Pojken har just retat upp ett av fåren som kommer jagandes efter honom. “Får är inte farliga”, säger en av flickorna. Fåret bara driver med honom.
Under det korta ögonblicket som jag passerar dom, ser jag det oskuldsfulla i dom. Det oskyldiga som också en gång var jag. Allt känner jag genom ögonvrån. Plötsligt så har jag passerat dom och jag ser dom inte längre, märkligt vad ett ögonblicksintryck kan få en att minnas.
Landsvägen är lång och det är en bit kvar tills jag kommer hem. Mina ben är ansträngda efter en lång prommenad, tänk jag visste inte att man kunde bli så här trött av att gå? Men egentligen så är det inte jobbigt. Det underbara vårvädret och den glada vårsolen piggar för en lite stund upp mitt inre skam- hjärte jag.
Fåglarnas sång i träden i takt med vindens bris är som klassisk musik för själen. Stråkar och blåsinstrument, bättre kan det inte låta. Jag har inte kunnat slappna av och känna mig så här lugn på länge. Jag älskar denna tid på året för att den ger mig hopp och vårkänslor. Jag känner mig lättare i både kropp och själ. Den tjocka isen i mig har jag brytit och min vinterjacka behöver inte skydda mig mot den bittra kölden längre. Jag kan säga för en gångs skull att jag mår bra och känner mig glad.
Jag kan inte hata hösten och vintern, men det finns något speciellt över både sen vår och tidig sommar som inte någon av dem har. Nämligen att känslan av hopp inte känns underlägsen.
