Döden & Liemannen

Dimmorna lägger sig som tjocka täcken över fälten. Mörkret faller lika fort som temperaturen i luften. Gräset är plaskvått så att vatten tränger in i skorna. Liemannen står i sin svarta kappa på toppen av krönet. Han håller sin lie över axeln, bärandes på allt sitt hat. Huvan har han över huvudet för att dölja sitt vrede. Jag kan se honom där han står som en vålnad från en för länge sedan bortglömd värld. Han har inte sett mig än för att han verkar vara så inne i sitt väntande. Jag undrar vem han väntar på och skulle göra om han upptäckte mig? Han ser nästan oförskämt avslappnad ut, som om gud återvänt till jorden och tror att han är ensam.

Plötsligt dyker döden upp som från ingenstans. Han går fram och hälsar liemannen med en handskakning; döden nickar, liemannen står blixt stilla. Sen står de tillsammans sida vid sida i några sekunder innan de ger sig av. Plötsligt försvinner de på andra sidan krönet och jag ser dem inte längre. Hur kunde jag undkomma både döden och liemannen? De verkade tydligen inte intresserade av mig om de såg mig överhuvudtaget? Jag har aldrig varit nära döden eller liemannen förut, det känns nästan magiskt. På nåt vis tror jag de hör samman som bröder. De representerar delar av oss människor tillsammans. Dimmorna har aldrig legat så här tjocka över fälten och jag ligger plaskvåt i gräset.

Genom skuggorna till ljuset i nästa liv

Vår nattlampa slocknar snart över vår säng. Den är på väg att brinna ut, som lampor gör när de brunnit tillräckligt länge.

Vi ligger sida vid sida och väntar under varma täcken. Vi rör varandra med känsliga fingrar mot tunna lakan. Våra huvuden delar vi på samma kudde, ansikte mot ansikte. Jag kan se in i dina ögon som ser ledsna och trötta ut. Mina är ansträngda, så jag föredrar att blunda.

Jag är också trött och jag skulle vilja sova om jag kunnat. Du blundar också. Du sluter dina ögonlock nästan som du fallit i sömn. Jag smeker med handen på din rygg. Jag gnider min näsa mot din just för att se om du är vaken. Du är vaken och trots att du är ledsen så får du ändå fram ett vackert leende. Jag är också ledsen och jag ler precis lika vackert som du.
Vi säger inte så mycket till varandra, kanske är det för att vi kommunicerar genom tankar? En blick säger ju allt och den utelämnar ingenting, som ord gör. När jag känner med handen på ditt huvud, genom ditt lena hår, så förstår jag precis allting.

När jag känner mig rädd och ledsen och söker trygghet, så finner jag den genom dina varma tankar. När du känner dig rädd och ledsen så finner du trygghet, genom mig precis som jag gör genom dig.

Vi är ett du och jag. Som två halvor som inte blir fullständiga utan varandra. Som dagen utan solen och natten utan stjärnorna. Som prinsen och prinsessan som levde lyckliga i alla sina dagar.

Av allt vi pratar om, genom våran lilla tankeläsning så handlar 50 % om hur mycket jag älskar dig och 50 % om hur mycket du älskar mig. Vi bråkar inte så mycket utan vi kommer nästan alltid överens. Kanske är det för att vi fortfarande är såpass nyförälskade så att vi inte ser så mycket annat än de goda sidorna hos oss?

Vi är så lyckliga tillsammans och det känns som om det alltid kommer att vara så. Som om vi är odödliga så länge vi lever med kraften hos varandra. Men vi vet också att döden eller olyckan också kan drabba oss. Det är det vi misstänkt länge. Men det skulle ändå inte göra någon skillnad, vi skulle ändå leva lyckliga tillsammans, även om döden skiljde oss åt. Vi skulle kunna kommunicera och känna fysisk och psykisk närvaro ändå för vi kan ju kommunicera genom skuggor också, om vi vill. Någon utav oss finns alltid där ändå.

Men nu när allting ska ta slut behöver vi inte oroa oss för att döden ska skilja oss åt. Vårat nuvarande liv ska ta slut. Döden ska föra oss tillsammans genom skuggorna till ljuset i nästa liv. Där ska vi leva lyckliga du och jag, lika lyckliga som nu.

Vår nattlampa är bara ögonblick från att slockna. Vi behöver inte oroa oss för framtiden. Vi döljer ju ingenting för varandra eftersom det är omöjligt när vi kommunicerar genom tankar.

Somliga säger ju att ingenting är allting. Döden och livet är allting och ingenting. En övergång som är mörk i början men ljus i slutet. Snart ser vi ljuset i nästa liv medan vårat nuvarande ljus sakta dör ut, innan det till slut slocknar.

Så kommer äntligen mörkret. Som en berg och dalbana färdas vi genom skuggorna till ljuset i nästa liv. Ingenting har någonsin varit bättre.