Stjärndamm

Jag brukar drömma väldigt ofta. När jag drömmer ser jag min framtid uppe bland stjärnorna; där alla andra världar dessutom finns.

En dröm är en önskan som kommer ända inifrån hjärtat och själen, en seriös dröm alltså och ingen oseriös. Det speglar ett behov som inte finns. Man önskar att man hade det som i drömmen så som alla människor gör. Det är ju alltid så att vi kräver och vill ha det vi redan inte har, för att sedan vara precis lika missnöjda igen som när vi inte hade det vi ville ha. vi människor är ju omättliga och det är resultatet av våra drömmar. Vi ångrar dessutom och vill kunna vrida och vända tillbaka klockan eller kanske även framåt beroende på var våra drömmar bottnar.

Jag tror att det är viktigt att i detta begäret efter nytt och gamalt ändå känna en balans i tillvaron; att man är hyffsat nöjd men att det skulle kunna bli lite bättre.
Appropå stärnor och himlar: Visst är världen fantastisk! Kolla bara upp i himlen, Vi ser de andra världarna precis som dom kan se oss. Stjärnorna måste vara våra drömmar, eftersom vi ju alltid drömmer om andra världar; och det mest underbaraste som kan hända är ju när en dröm slår in. Ingenting stärker ett självförtroende så mycket som medgång bort från motgången. Jag tror att en sådan besvarad dröm är en gåva från en annan stjärna och värld. Svaret når oss som ljus och stjärndamm efter efter en lång lång tid av väntan.

Stjärndammet torkar in i våra själar i ljus och så länge ingen borstar bort det så lever vi i medgång. Stjärndamm är magiskt stoft som ger oss klarhet och insikt genom drömmar om andra världar.

737

Jag ångrade inte det där beslutet vi fattade men jag kunde inte undvika att känna nervositet ögonblicken innan vi skulle ge oss av. Vi satt bredvid varandra i ett halvfullt flygplan fastspända i våra säten. För oss båda var detta första gången vi flög.

Jag minns hur jag kände mig som kungen av nervositet och mina hjärtslag slog nästan lika fort som jetmotorerna. Jag mådde så dåligt att jag trodde att allt skulle ta slut, eftersom jag inte kunde sluta tänka på den där >>747<< låten med kent om det där flygplanet som kraschade och alla dog. Men som tur var så hade jag dig vid min sida, du var mer som drottningen av lugn och precis innan jag var nära ett nervöst sammanbrott så tog du min hand och gav mig det där leendet du visste att jag älskade.

Du sade att jag inte behövde vara rädd för att flyga. Samtidigt så började flygvärdinnorna med sina flygsäkerhets danser med berättarröster på både engelska och svenska. Jag sade att det där gör de på gympan och du svarade med att de måste då ha en jävligt trist gympa medan du småflinade lite. Då var det mesta av min nervositet borta och jag log precis som du när vi höll våra händer på armstödet mellan oss.

Så började planet äntligen röra på sig, för att köra ut på startbanan. Någon minut gick och jag vände åter mitt ansikte mot ditt och tryckte i din hand, just för att påkalla din uppmärksamhet som jag så ofta gjorde. Jag log mot dig precis som du log mot mig tidigare. Genom mitt ansiktsuttryck så frågade jag dig om en kyss. Jag såg hur du log ännu ljuvligare nästan lustfyllt och vi förde våra läppar mot varandra. Vi kysste varandra lätt och stilla och då längtade vi verkligen efter att få lämna mark.

Plötsligt tog planet fart och accelererade jetmotorerna tills de lät så högt att de nästan gjorde slut på mina öron. Då var vi äntligen på väg att lämna mark och för några timmar inte befinna oss på jorden längre. Jag blundade och till slut kände jag hur det kändes som om marken tog slut, hur planet plötsligt lutade och det kändes som om vi var på väg uppåt. Då var vi äntligen på väg till våra drömmars plats.

Några minuter följde av fridfull tystnad då vi varken sade något eller rörde oss tills kaptenen och personalen gav oss klartecken att ta av oss säkerhetsbältena. Av ren glädje att äntligen vara på väg så kysste vi varandra igen för att fira att vi äntligen var på väg. Vi var så glada för att vi äntligen lämnat våran gamla hopplösa plastikvärld, där ingen av oss någonsin platsade in. Där allt var så tufft och jobbigt som i ett helvete.

En ny tanke slog mig och jag kände något som jag aldrig känt förut. Jag viskade i ditt öra att jag älskade dig och att jag verkligen insett hur mycket du betytt för mig sedan vi träffades. Jag berättade verkligen om hur tacksam jag var för den gången du räddade mig när jag höll på att tappa balansen på avgrunden till helvetet. Du strök handen genom mitt hår, nedför min kind och hals. Du lutade huvudet mot mitt och höll armen runt min rygg och axel. Du sade till slut att du också räddade mig den där gången vid avgrunden. Så glad hade jag aldrig någonsin känt som efter att du sagt det och då kom vi på att skulle vi vara för alltid.

Som om att verkligheten ville göra sig påmind igen, så bröts vårat heliga tankeögonblick och piloten pratade i sina högtalare igen. Han sade att vi befann oss på 12000- meters höjd och att vi skulle vara framme om två timmar om allt gick bra. Flygvärdinnorna började dela ut tidningar och broschyrer med drinkar man kunde beställa. Snart skulle de köra fram sina mat och drickavagnar genom mittengången. Allt såg ut att vara ren rutin och att de alltid brukade göra såhär under flygfärder.

Du beställde en red bull medan jag beställde en espresso. Vi drack varan dricka och samtidigt såg vi ner genom molnen från vårat fönster att vi precis var på väg att lämna Sverige bakom oss och var på väg ut över Östersjön. Allt såg ut som om resan gick som den skulle och inte ett minsta tecken på problem. När vi druckit klart våra red bull och espresso så slumrade vi till i våra famnar. Vi somnade djupt och vindarna bar oss till sömnen. Sen vaknade vi aldrig mer. Kom vi kanske fram till våra drömmar eller inte?

Eftervärlden

Jag var pojken som föll ner i det bottenlösa schaktet. Jag föll genom mörker som var lika tjockt som luften var tunn.

I ett fall där jag kunde skåda ljuset högt uppe vid öppningen, där jag föll i av ren klumpighet. Det kändes inte som att falla nedför himlen, som gudarna berättat historier om, för schaktet var som ett rör där det mer kändes som om jag sögs nedåt än föll.

Röret var en meter i diameter, så att jag lätt kunde stryka fingrarna mot dess väggar av glas. Samtidigt som det kändes som om jag var blind, utom när jag tittade uppåt, var det som om jag höll på att sugas ned till helvetet, så långt ifrån min gamla värld som möjligt. Helvetet som sades vara en mörk plats där allt var svart och kallt.

Jag kände hur mörkret blev mörkare och mörkare samtidigt som luften blev tunnare och tunnare. Jag kände hur jag fick allt svårare att andas och att det till slut kändes som om jag sögs ned i ett svart hål. Snart kunde jag inte andas över huvud taget, och då kändes allt som i en virvel, fast utan luft. Ljus pricken där uppe blev också den mindre och mindre, som ett litet obefintligt nålsöga där man kämpar och kämpar för att trä i en tråd, men aldrig lyckas för allt blir så stressigt när det inte går.

Snart var allt svart och hade det inte varit för gravitationen så hade jag svävat omkring i tomt vakuum. Mina tankar rörde sig inte längre i mitt huvud, utan de föll några meter före mig ned mot djupet.

Det var få tankar som fick plats i mitt huvud just då men det jag minns var att jag undrade och var rädd för vad som skulle hända när och om jag landade. Jag undrade om jag skulle slås i bitar eller om jag skulle landa mjukt, kanske något eller någon som skulle ta emot mig med öppna famnar?

Det var då min hjärna inte orkade tänka mer, mitt medvetande slocknade och mina tankar föll i dvala en liten stund som senare gav mig en minneslucka. Jag vet inte vad som hände under tiden mitt medvetande var borta, kanske slutade jag falla? kanske slutade jag leva?

Plötsligt som att vakna upp efter en natts sömn så föll jag inte längre. Jag sögs heller inte ner i en virvel eller svävade i tomt vakuum i ett svart hål. Vad som var ännu bättre var att jag inte hade slagits i bitar, utan att jag stod med båda fötterna mot marken, där jag kände mig starkare än någonsin.

Jag hade kommit till eftervärlden, en värld som var helt ny för mig då men som jag kom att lära känna senare. Jag insåg att detta var portalen till alla de undre världarna som låg så långt ifrån oss alla som tidigare varit på ytan att varken jag eller någon annan kunnat anat någonting.

Det var detta stället som inga andra än de som var här levde i.