Vårsymfoni

Jag vandrar längs en grusig landsväg en sen maj eftermiddag. Vädret är underbart och solen skiner upp temperaturen mot 15 grader, jag ångrar nästan att jag tog med mig jackan. Trädkronorna gungar i den lugna vårbrisen där fåglar sitter och sjunger vackra vårvisor. Jag kan höra och känna allt. I en hage längs vägen leker några små barn med några får. En tanke ställer mig den klassiska frågan: ”får får får?” Jag funderar en stund men min blick lyckas inte fånga några små lamm. Så antagligen inte.

Barnen är tre; en pojke och två flickor. De ser ut som om de går i början av lågstadiet. Flickorna sitter och betraktar fåren som bräker vänligt ått dem. Pojken har just retat upp ett av fåren som kommer jagandes efter honom. ”Får är inte farliga”, säger en av flickorna. Fåret bara driver med honom.

Under det korta ögonblicket som jag passerar dom, ser jag det oskuldsfulla i dom. Det oskyldiga som också en gång var jag. Allt känner jag genom ögonvrån. Plötsligt så har jag passerat dom och jag ser dom inte längre, märkligt vad ett ögonblicksintryck kan få en att minnas.

Landsvägen är lång och det är en bit kvar tills jag kommer hem. Mina ben är ansträngda efter en lång prommenad, tänk jag visste inte att man kunde bli så här trött av att gå? Men egentligen så är det inte jobbigt. Det underbara vårvädret och den glada vårsolen piggar för en lite stund upp mitt inre skam- hjärte jag.

Fåglarnas sång i träden i takt med vindens bris är som klassisk musik för själen. Stråkar och blåsinstrument, bättre kan det inte låta. Jag har inte kunnat slappna av och känna mig så här lugn på länge. Jag älskar denna tid på året för att den ger mig hopp och vårkänslor. Jag känner mig lättare i både kropp och själ. Den tjocka isen i mig har jag brytit och min vinterjacka behöver inte skydda mig mot den bittra kölden längre. Jag kan säga för en gångs skull att jag mår bra och känner mig glad.

Jag kan inte hata hösten och vintern, men det finns något speciellt över både sen vår och tidig sommar som inte någon av dem har. Nämligen att känslan av hopp inte känns underlägsen.

Självbekännelser

Jag lever i en värld som bara är min egen där jag är isolerad från omvärlden. Jag känner mig som en åskådare när jag ser på när alla andra människor lever sina liv. Det känns som om jag lever mitt liv i mig själv och inte genom andra, som så många andra gör. Det gör mig unik men till dit hör också ensamhet.

Jag inbillar mig alltid att jag är så stark. Jag är som mannen bakom myten om att ensam är stark; men egentligen är det bara en kall image. Egentligen är jag väldigt svag. Jag är naiv och blåögd, trots att mina ögon inte är blåa. Jag målar upp myter om mig själv tills jag själv börjar tvivla. Jag sätter upp höga krav som jag aldrig lyckas leva upp till. Jag lever i tron om att allt kommer ordna sig så småningom. Men egentligen så handlar det bara om att jag skjuter upp mitt liv tills imorgon och sedan till i över morgon, villkorslöst. Ingenting kommer ordna sig så småning om på det sättet.

Jag är ledsen och deprimerad nästan jämt; men inte negativt som många gjort sin bild av deppighet. Jag har lärt mig att leva med min sorg till den graden att jag blivit kompis med mina egna demoner. Jag har tillsammans med dem inombords gråtit genom regn och solsken, med en bottenlös skam som fyller upp mitt hjärta till bredden. Det är därför jag aldrig lyckas göra något åt det. Jag skäms för att visa mig svag, som så många andra också gör. Men jag erkänner i alla fall lite här på min blogg för min egen skull. Därmed tar jag ett steg som inte varenda kotte gör som känner skam. Somliga förblir inåtvända och jag hoppas att jag inte blir en av dom. Jag är svag men fortfarande stark nog att inte börja använda sprit eller droger, men vem vet när mitt psyke inte pallar mer?

Jag har deppat sönder många gånger, så många att jag tappat räkningen. Det har fått mig att känna spontan glädje ibland. Tillsammans med mina demoner har jag kunnat festa och må bra av att må dåligt; vara glad och le ändå. Men oftast till ingenting som varit en illusion.

Källorna till denna glädje har oftast varit genom musik och litteratur. Alltså inte sprit och droger än i alla fall. Men musiken har handlat om att dricka och ta droger för att må bra och litteraturen detsamma.

Jag brukar beröras av andra människors personliga tragedier. Dom rör vid mitt skam fyllda hjärta och får mig att känna empati med dom. När jag delar och bär deras sorg och skam för en liten stund så blir jag starkare. Det blir som en kick och jag känner mig varm en stund av att inte behöva bära all skit ensam. Att dela med oss av våra erfarenheter och samtidigt även låta våra demoner att leka tillsammans, lättar på våra sinnen. Men när vi släpper taget och går åt skilda håll igen; då lämnas jag åter ensam i mitt mörka hörn. Då blir jag kall igen och svag när jag inte längre betyder något för någon annan som dom betytt för mig. Livet går vidare men jag är fortfarande lika skam fylld.

Jag känner mig alltid så oren på något sätt. Ren är ju ingen någonsin men jag är smutsig på samma sätt. Jag är nedsmutsad av mina tårar efter flera år av tristess; mot min själ och skam fyllda hjärta. Tårarna bränner sönder skalet och plågar allt som finns inuti. Mina tankar funkar likadant fast de bränner ännu värre.

Jag skrev att jag ibland brukar må bra av att må dåligt. Det gjorde jag idag. Jag gjorde det efter att ha varit med för många människor samtidigt, som jag tycker är jobbigt och fyller mitt hjärta med skam. När jag väl lyckades komma undan så hittade jag ett lugnt hörn; ett mörkt hörn där skammen växte upp längs väggarna. I mina händer höll jag en bok med dikter av en stor poet. När jag höll boken så mindes jag vad jag läst i den och kände hur skammen lättade något. Såpass att jag strök mina självmordstankar på kinden och sade ”Älskling vi får skjuta upp detta lite senare, jag tror att jag äntligen hittat ett sätt att bli av med skammen på”. Och för stunden hjälpte det mig och det gör det fortfarande, dagen efteråt. Jag tror att jag hittat inspiration från ingenstans att göra ett nytt försök och ta tag i mitt liv. Antingen lyckas jag eller misslyckas som jag för det mesta nästan alltid gjort. Det är ju nästan bara mitt fel att jag har det som jag har det. Men andra sidan hur kan jag hjälpa att jag är den jag är?

Jag har ju min enda vän, min käraste vän som betyder allt för mig.