Den mörka floden som flöt genom det vita landet

Mina kinder är daggvåta av tårar som rinner ner och färgar min vita skjorta svart. Jag står i uppklädd svart kostym med öppen kavaj och bomulls byxor. Jag står stilla, rör mig inte alls. Mina fötter fryser. Kanske är det för jag står med vatten upp till knäna? Vattnet är svart, lika svart som min kostym. Om det inte hade varit för mitt bleka ansikte och hy så hade jag varit ett med vattnet och floden.

Jag hörde om legendenerna om den mörka floden, jag tog mig hit för att ta reda på sanningen, om mig själv. Jag fick veta att svaren på alla livets frågor fanns här i den här floden. Ända sedan jag var liten har min mamma berättat sagor för mig om den mörka floden, dit alla de modiga begav sig. Hon sa att jag också skulle bege mig hit någon gång. Det är därför jag står här nu.

Denna floden är så lång så att ingen kan veta hur lång den är. Jag har i alla fall sett minst hundra mil utav den eller ännu mer. När jag drömde för några nätter sedan minns jag hur jag i drömmen färdades på en flotte längs krökarna och stränderna på det stilla vattnet. Jag färdades länge, så länge att jag tappade grepp om tiden. Det var en förvarning om idag då jag verkligen står här och väntar på att flotten ska komma och hämta mig.

Vattnet är så kallt här att det känns som om det suger ur all värme ur min kropp. I denna floden lever bara död och döda fiskar flyter längs ytan. Botten är kal som ett stengolv utan en endaste levande vattenväxt. I denna floden så släcks allt hopp, det är kanske därför som jag känner mig både levande och död. Jag andas tungt för vattnet suger luften ur mig och jag kämpar för att få tillbaka den.

Jag går ut djupare i vattnet och varje steg känns som två. Nu når vattnet upp till mina höfter, jag känner hur jag nästan får kramp och det känns som om floden ska ta mig. Här och var finns också lerbottnar. Kvicksands liknande som drar ner och dränker allt med sin stora kraft. Jag känner mig otålig, när kommer flotten? Var inte min dröm sann?

Jag vill färdas längs denna flod på min flotte som i drömmen, för att hitta svaren på mina frågor. Legenderna talar om hur alla de visa gjorde det och jag är en av de nya visa, en av få. Det finns inte så många visa människor kvar i landet längre, floden har nästan gjort slut på oss alla. Det är bara jag och mina vänner kvar.

Jag är ung, nästan för ung för att vara vis. Jag har förstört min dyra kostym men vad det nu betyder. Jag är ju ändå svart inuti och då behöver jag ett svart skal utanpå också. Jag märker hur floden suger ur värmen ur min hud eftersom jag blir allt blekare och kallare. Snart så är jag ett spöke, varken levande eller död. Jag känner hur jag börjar tvivla på om flotten någonsin ska komma, men jag väntar, jag har tålamod. Kanske har floden sugit ur allt liv i mig då? Men det gjorde den ju med de andra visa också. Det är bara det visa som kan rädda världen från den mörka floden och nu är det min tur. Floden bär på en gåta, ett dolt svar bakom dess ondska.

Sedan urminnes tider har den runnit genom världen och landet. Sedan urminnes tider har floden varit starkare än landet och människorna. Oräkneliga antal visa har försökt att lösa dess gåta, men ingen har någonsin lyckats och nu är det min tur att försöka. Jag bär på en styrka som min familj och vänner gett mig. Med den ska jag försöka att lösa gåtan bakom flodens ondska. Sedan urminnes tider har floden alltid burit på de egenskaperna som människorna i landet saknat, nämligen ondska och hat. Bara ett fåtal utvalda varje årtusende föds med de egenskaperna som floden bär. Jag bär dem och kanske är det därför jag aldrig passat in i landet. Jag är för unik och vis för att någon ska vilja vara med mig. Då undrar ni vilka mina vänner är då eller var? Jo de är alla de oräkneliga antal visa som levt och fallit offer för den mörka floden. Och nu ska jag ta revansch för deras och min skull.

Min mamma visste redan från början att jag inte var som alla andra barn. Hon var rädd för mig i början men när jag blev äldre blev hon modigare. Hon hjälpte mig att inse att jag var född för ett syfte, en plikt som nästan ingen annan burit på sina axlar. Den enda nu levande att lösa gåtan om ondska. Den vise som lyckades lösa gåtan blev höjd till skyarna och skulle ge tillbaka flodens egenskaper till människorna. I människorna fanns bara gott och så hade det alltid varit eftersom det var floden som lagt beslag på ondskan. Bara ett fåtal människor föddes visa nog att bemästra båda godhet och ondska. Jag var en av dom.

Legenderna sade att de visa var tvungna att födas av de kvinnor som blivit med barn när det blivit våldtagna längs den mörka flodens stränder. Det spelade ingen roll om det blev en pojke eller flicka, man var tvungen att bli till av ondskan och våldet, men det betydde inte att man blev ond bara för det. Godheten fanns ändå i alla människor men ondskan fanns vid eller i den mörka floden. Jag blev till av ondska och våld, det är därför jag alltid haft en annan syn på kärlek och godhet. Jag har alltid kunnat känna kärlek och godhet men ondskan och våldet har alltid funnits där inom mig som en kokande vulkan och det finns bara ett ställe där jag kan använda den på, nämligen här.

Legenderna talade om att balansen i livet borde bygga på en blandning mellan gott och ont. Typ 50-50. Men i världen så är balansen inte uppbyggd så. Här är all ondska samlad i den mörka floden och all godhet samlad i människorna i det vita landet. Jag är en av människorna från det vita landet, där alla människor blivit av med allt sitt pigment pågrund av den mörka flodens kalla vatten som sköljt över oss. Nu ska jag ta det tillbaka så att människorna får tillbaka sin färg och balansen mellan gott och ont blir som legenderna sagt att den borde vara.

Jag är nästan lika stelfrusen som en is staty när jag ser hur flotten flyter fram till mig. Jag sätter mig på den och förbereder mig för de hundra milen. Nu ska jag lösa gåtan. Nu ska världen bli god. Nu ska jag äntligen förstå sambandet mellan kärlek och hat. Jag känner mig lika modig som min mamma en gång sa att jag skulle vara när det väl blev dags. Jag känner hur flodens kalla händer tappar greppet om mig. Nu är det jag själv mot ondskan, jag själv mot godheten. Kanske kommer legenderna även att tala om mig någon dag?

Duvan som flög genom nålsögat

En vis man satt en gång vid stupet på en klippa och stirrade ner i stormens hav. Vågorna svallade mot berget med en enorm kraft och frustration. Många av dessa vågor var säkert tio meter eller mer i höjd, vilket var tur när berget säkert var minst det dubbla.

Havet var oroligt ikväll och solen nedkrupen under horisonten, bara svagt kvälls ljus var spår av den fridfulla dagen. Natten hade tagit havet i sitt fasta grepp och tagit dit stormen.

För den vise mannen var natten ondskan och våldets tid, en utmärkt tid att slå till när ingen såg. Dagen var godheten och solidaritetens tid, en utmärkt tid att leva och läka alla ondskans spår. Men för mannen så existerade inte tiden, så dag och ljus kunde lika gärna vara natt och mörker, eller tvärtom.

Han var väl medveten om allt våld och alla krig som fanns i världen. Om konflikter mellan olika folkgrupper med olika trosuppfattningar där svaga missförstådda tvingade starka svaga förstådda i krig. Mannen var övertygad om att denna grupp svaga missförstådda var plantor utslagna av ondskans frön, medan de starka svaga förstådda som inte ville ha krig var plantor utslagna av godhetens frön. Han var övertygad om att det hela handlade om en kamp mellan gott och ont. En kamp där alla var tvungna att stå på någons sida. Han
visste personligen inte vilken sida han skulle stå på, eftersom tiden inte existerade för honom och ondska och godhet var element i tiden.

Av någon anledning var det viktigt för människor i världen att känna någons sorts tillhörighet. Att vara en i gänget i en grupp med ett coolt namn. Jargongen var att alla är starkare tillsammans. Vi ska bekämpa ondskan eller godheten som rebeller. Vart tog allt om att ensam är stark vägen egentligen?

De flesta människorna valde att dyka in i något som kallades för grupp mentalitet, något som mannen aldrig varit beroende av. Så han var osäker eftersom det enda erfarenheterna han hade var sådant han hört från vänner och andra människor. Andras erfarenheter tog han alltid med en nypa salt och granskade kritiskt för han ville ju inte luras av svaga missförstådda med endast fördomar. Han visste vad som var rätt eftersom han hade massvis med egna grundläggande principer som gjorde hans liv i hans verklighet. All inspiration han fått genom livet var sådant han tagit in från andra men bearbetat och gjort om till sina egna.

Han hade för det mesta stått för sig själv, ensam och stark. Han var ett unikt exemplar kvarlämnat av en historia som tagit ny vändning. Men eftersom inte tiden existerade för honom så förändrades han inte med historien och tiden, han förändrades på sitt sätt utan tiden.

Och sittandes på sitt stup blickande ut över stormens hav såg han gruppmentaliteten som han aldrig varit någon del av. Men han kände inget hat mot den eftersom han inte kunde avgöra om havet var gott eller ont. Han kunde inte avgöra om stormen var god eller ond trots att ondskan och godheten existerade som symboler inom honom. Men skillnaden var att havet befann sig i tiden, det gjorde inte hans medvetande. Hans kropp befann sig i tiden, det hade ålderstecknen visat tydligt. Hans medvetande däremot fanns inom honom i hans tankar som var skyddade mot tiden. I hans tankar hade han alltid varit samma människa.

Vågorna slog ännu hårdare och högre mot klippan, nästan så att de slog mot honom och var nära att skölja ner honom i havet. I hans tankar var detta ett tecken på att ondskan tagit nya krafter över världen men även också godheten eftersom han inte kunde skilja på dem. Han var dessutom medveten om att ondska och godhet var olika för olika människor. Den ena kanske tyckte något var ont som någon annan tyckte var rätt. Att skilja på rätt och fel var omöjligt i en värld med så många människor med så många olika tankar och värderingar och det var därför han var glad över att han inte kunde skilja på ondska och godhet.

Världen levde antingen i tiden eller i tankarna. Folk valde om de ville leva i tiden eller i tankarna. Han hade i alla fall bestämt sig och det hade han gjort för mycket länge sedan.

Plötsligt genom de gråa molnen kunde han skymta något. Något vitt som flög mot honom. Han blev först rädd men sedan förstod han när hans gamla ögon tillslut såg. En vit fredsduva hade anlänt till honom med ett budskap i näbben. Han läste och förstod direkt. Godheten hade sänt honom ett budskap om att det kanske snart skulle komma en förändring. Kanske skulle stormen lätta, men vad det nu skulle vara bra för när det varken kunde förändra ondskan eller godheten.

Världen var ond men också god och han lät duvan flyga iväg, till där den kommit ifrån. Han följde den genom de gråa molnen och regnet över himlavalvet som var dolt. Ett nålsöga uppenbarade sig på himlen och blev som en blå punkt där den blåa himlen syntes igenom. Han såg duvan flyga igenom det innan det tillslut slöts igen. Nu kunde han inte se den blå himlen längre och nu insåg han något som han undrat över länge. Han förstod att ondska och godhet faktiskt hör ihop som två element som inte behöver vara tid. Hans tankar existerar inte i tiden men det kanske är likadant med tiden? Tiden kanske finns och inte finns. Tiden kanske är osynligt i världen när det enda som syns är gott eller ont?

Han ställde sig upp och vände sig om och vandrade bort från klippan. Då lättade stormen och det lilla nålsögat blev större och snart så skulle himlen vara fylld av vita duvor igen.

737

Jag ångrade inte det där beslutet vi fattade men jag kunde inte undvika att känna nervositet ögonblicken innan vi skulle ge oss av. Vi satt bredvid varandra i ett halvfullt flygplan fastspända i våra säten. För oss båda var detta första gången vi flög.

Jag minns hur jag kände mig som kungen av nervositet och mina hjärtslag slog nästan lika fort som jetmotorerna. Jag mådde så dåligt att jag trodde att allt skulle ta slut, eftersom jag inte kunde sluta tänka på den där >>747<< låten med kent om det där flygplanet som kraschade och alla dog. Men som tur var så hade jag dig vid min sida, du var mer som drottningen av lugn och precis innan jag var nära ett nervöst sammanbrott så tog du min hand och gav mig det där leendet du visste att jag älskade.

Du sade att jag inte behövde vara rädd för att flyga. Samtidigt så började flygvärdinnorna med sina flygsäkerhets danser med berättarröster på både engelska och svenska. Jag sade att det där gör de på gympan och du svarade med att de måste då ha en jävligt trist gympa medan du småflinade lite. Då var det mesta av min nervositet borta och jag log precis som du när vi höll våra händer på armstödet mellan oss.

Så började planet äntligen röra på sig, för att köra ut på startbanan. Någon minut gick och jag vände åter mitt ansikte mot ditt och tryckte i din hand, just för att påkalla din uppmärksamhet som jag så ofta gjorde. Jag log mot dig precis som du log mot mig tidigare. Genom mitt ansiktsuttryck så frågade jag dig om en kyss. Jag såg hur du log ännu ljuvligare nästan lustfyllt och vi förde våra läppar mot varandra. Vi kysste varandra lätt och stilla och då längtade vi verkligen efter att få lämna mark.

Plötsligt tog planet fart och accelererade jetmotorerna tills de lät så högt att de nästan gjorde slut på mina öron. Då var vi äntligen på väg att lämna mark och för några timmar inte befinna oss på jorden längre. Jag blundade och till slut kände jag hur det kändes som om marken tog slut, hur planet plötsligt lutade och det kändes som om vi var på väg uppåt. Då var vi äntligen på väg till våra drömmars plats.

Några minuter följde av fridfull tystnad då vi varken sade något eller rörde oss tills kaptenen och personalen gav oss klartecken att ta av oss säkerhetsbältena. Av ren glädje att äntligen vara på väg så kysste vi varandra igen för att fira att vi äntligen var på väg. Vi var så glada för att vi äntligen lämnat våran gamla hopplösa plastikvärld, där ingen av oss någonsin platsade in. Där allt var så tufft och jobbigt som i ett helvete.

En ny tanke slog mig och jag kände något som jag aldrig känt förut. Jag viskade i ditt öra att jag älskade dig och att jag verkligen insett hur mycket du betytt för mig sedan vi träffades. Jag berättade verkligen om hur tacksam jag var för den gången du räddade mig när jag höll på att tappa balansen på avgrunden till helvetet. Du strök handen genom mitt hår, nedför min kind och hals. Du lutade huvudet mot mitt och höll armen runt min rygg och axel. Du sade till slut att du också räddade mig den där gången vid avgrunden. Så glad hade jag aldrig någonsin känt som efter att du sagt det och då kom vi på att skulle vi vara för alltid.

Som om att verkligheten ville göra sig påmind igen, så bröts vårat heliga tankeögonblick och piloten pratade i sina högtalare igen. Han sade att vi befann oss på 12000- meters höjd och att vi skulle vara framme om två timmar om allt gick bra. Flygvärdinnorna började dela ut tidningar och broschyrer med drinkar man kunde beställa. Snart skulle de köra fram sina mat och drickavagnar genom mittengången. Allt såg ut att vara ren rutin och att de alltid brukade göra såhär under flygfärder.

Du beställde en red bull medan jag beställde en espresso. Vi drack varan dricka och samtidigt såg vi ner genom molnen från vårat fönster att vi precis var på väg att lämna Sverige bakom oss och var på väg ut över Östersjön. Allt såg ut som om resan gick som den skulle och inte ett minsta tecken på problem. När vi druckit klart våra red bull och espresso så slumrade vi till i våra famnar. Vi somnade djupt och vindarna bar oss till sömnen. Sen vaknade vi aldrig mer. Kom vi kanske fram till våra drömmar eller inte?

Genom skuggorna till ljuset i nästa liv

Vår nattlampa slocknar snart över vår säng. Den är på väg att brinna ut, som lampor gör när de brunnit tillräckligt länge.

Vi ligger sida vid sida och väntar under varma täcken. Vi rör varandra med känsliga fingrar mot tunna lakan. Våra huvuden delar vi på samma kudde, ansikte mot ansikte. Jag kan se in i dina ögon som ser ledsna och trötta ut. Mina är ansträngda, så jag föredrar att blunda.

Jag är också trött och jag skulle vilja sova om jag kunnat. Du blundar också. Du sluter dina ögonlock nästan som du fallit i sömn. Jag smeker med handen på din rygg. Jag gnider min näsa mot din just för att se om du är vaken. Du är vaken och trots att du är ledsen så får du ändå fram ett vackert leende. Jag är också ledsen och jag ler precis lika vackert som du.
Vi säger inte så mycket till varandra, kanske är det för att vi kommunicerar genom tankar? En blick säger ju allt och den utelämnar ingenting, som ord gör. När jag känner med handen på ditt huvud, genom ditt lena hår, så förstår jag precis allting.

När jag känner mig rädd och ledsen och söker trygghet, så finner jag den genom dina varma tankar. När du känner dig rädd och ledsen så finner du trygghet, genom mig precis som jag gör genom dig.

Vi är ett du och jag. Som två halvor som inte blir fullständiga utan varandra. Som dagen utan solen och natten utan stjärnorna. Som prinsen och prinsessan som levde lyckliga i alla sina dagar.

Av allt vi pratar om, genom våran lilla tankeläsning så handlar 50 % om hur mycket jag älskar dig och 50 % om hur mycket du älskar mig. Vi bråkar inte så mycket utan vi kommer nästan alltid överens. Kanske är det för att vi fortfarande är såpass nyförälskade så att vi inte ser så mycket annat än de goda sidorna hos oss?

Vi är så lyckliga tillsammans och det känns som om det alltid kommer att vara så. Som om vi är odödliga så länge vi lever med kraften hos varandra. Men vi vet också att döden eller olyckan också kan drabba oss. Det är det vi misstänkt länge. Men det skulle ändå inte göra någon skillnad, vi skulle ändå leva lyckliga tillsammans, även om döden skiljde oss åt. Vi skulle kunna kommunicera och känna fysisk och psykisk närvaro ändå för vi kan ju kommunicera genom skuggor också, om vi vill. Någon utav oss finns alltid där ändå.

Men nu när allting ska ta slut behöver vi inte oroa oss för att döden ska skilja oss åt. Vårat nuvarande liv ska ta slut. Döden ska föra oss tillsammans genom skuggorna till ljuset i nästa liv. Där ska vi leva lyckliga du och jag, lika lyckliga som nu.

Vår nattlampa är bara ögonblick från att slockna. Vi behöver inte oroa oss för framtiden. Vi döljer ju ingenting för varandra eftersom det är omöjligt när vi kommunicerar genom tankar.

Somliga säger ju att ingenting är allting. Döden och livet är allting och ingenting. En övergång som är mörk i början men ljus i slutet. Snart ser vi ljuset i nästa liv medan vårat nuvarande ljus sakta dör ut, innan det till slut slocknar.

Så kommer äntligen mörkret. Som en berg och dalbana färdas vi genom skuggorna till ljuset i nästa liv. Ingenting har någonsin varit bättre.

Eftervärlden

Jag var pojken som föll ner i det bottenlösa schaktet. Jag föll genom mörker som var lika tjockt som luften var tunn.

I ett fall där jag kunde skåda ljuset högt uppe vid öppningen, där jag föll i av ren klumpighet. Det kändes inte som att falla nedför himlen, som gudarna berättat historier om, för schaktet var som ett rör där det mer kändes som om jag sögs nedåt än föll.

Röret var en meter i diameter, så att jag lätt kunde stryka fingrarna mot dess väggar av glas. Samtidigt som det kändes som om jag var blind, utom när jag tittade uppåt, var det som om jag höll på att sugas ned till helvetet, så långt ifrån min gamla värld som möjligt. Helvetet som sades vara en mörk plats där allt var svart och kallt.

Jag kände hur mörkret blev mörkare och mörkare samtidigt som luften blev tunnare och tunnare. Jag kände hur jag fick allt svårare att andas och att det till slut kändes som om jag sögs ned i ett svart hål. Snart kunde jag inte andas över huvud taget, och då kändes allt som i en virvel, fast utan luft. Ljus pricken där uppe blev också den mindre och mindre, som ett litet obefintligt nålsöga där man kämpar och kämpar för att trä i en tråd, men aldrig lyckas för allt blir så stressigt när det inte går.

Snart var allt svart och hade det inte varit för gravitationen så hade jag svävat omkring i tomt vakuum. Mina tankar rörde sig inte längre i mitt huvud, utan de föll några meter före mig ned mot djupet.

Det var få tankar som fick plats i mitt huvud just då men det jag minns var att jag undrade och var rädd för vad som skulle hända när och om jag landade. Jag undrade om jag skulle slås i bitar eller om jag skulle landa mjukt, kanske något eller någon som skulle ta emot mig med öppna famnar?

Det var då min hjärna inte orkade tänka mer, mitt medvetande slocknade och mina tankar föll i dvala en liten stund som senare gav mig en minneslucka. Jag vet inte vad som hände under tiden mitt medvetande var borta, kanske slutade jag falla? kanske slutade jag leva?

Plötsligt som att vakna upp efter en natts sömn så föll jag inte längre. Jag sögs heller inte ner i en virvel eller svävade i tomt vakuum i ett svart hål. Vad som var ännu bättre var att jag inte hade slagits i bitar, utan att jag stod med båda fötterna mot marken, där jag kände mig starkare än någonsin.

Jag hade kommit till eftervärlden, en värld som var helt ny för mig då men som jag kom att lära känna senare. Jag insåg att detta var portalen till alla de undre världarna som låg så långt ifrån oss alla som tidigare varit på ytan att varken jag eller någon annan kunnat anat någonting.

Det var detta stället som inga andra än de som var här levde i.